Välkommen till Finlandssvenska raggare
En del av den finlandssvenska raggarbilskalendern
December 2025
Bil: Kenworth
Årsmodell: 1974
Ägare: Magnus Rosenqvist
Ort: Snappertuna / Raseborg
En stor bil kräver en grandios bakgrund. Slottsruinerna i Raseborg är som gjorda för ändamålet. Den klassiska lastbilen med sin patina gör sig bra på grusplanen mitt emot ruinerna. Sensommar solen gassar medan jag funderar på foto-vinklarna. Efteråt sätter vi oss på terassen på kaféet invid och diskuterar hur det kommer sig att man kan hitta en klassisk amerikansk lastbil från 1970-talet i de här trakterna. Jag tycker att det här är ett värdigt avslut på det första året med den Finlandssvenska raggarbilskalendern.
“Det är nog en barndomsdröm. Har sett för mycket på tv, “Smokey and the bandit”. Det skulle vara en Kenworth, för det var en sån i “Smokey and the bandit” (Filmen)” utbrister Magnus spontant på frågan om varför han äger en Kenworth lastbil från 1970-talet.
Lastbilen är importerad från Nashville, Tennessee 2019 via en holländsk importfirma som skötte transport, pappersarbete och tullade in den i EU. Innan han började leta efter lastbilen i USA hade han varit i kontakt med importfirman och kommit överens om vilka områden som var lämpliga för dem att hämta upp lastbilen från. När han hittade en passande kandidat informerade han firman om det. Magnus gjorde beslutet utan att ha sett lastbilen i verkligheten, men firman bekräftade att den nog såg bra ut när de hämtat upp den från säljaren.
Importfirman betalade köpesumman i USA, Magnus betalade handpenningen till den holländska mellanhanden och resten när han hämtade lastbilen från Holland. Då var priserna ännu skäliga men sedan dess har priserna på marknaden för klassiska amerikanska lastbilar gått upp markant.
“Man var en aning stressad när man for ner (till Holland) och sökte den”, säger Magnus med ett skratt.
Han hade aldrig stått bredvid en amerikansk lastbil tidigare men när han kom ner till Holland och steg in i hallen där lastbilen stod, kunde han snabbt konstatera att han var nöjd med köpet. Att det var precis det han ville ha.
Sen återstod det bara att köra upp den till Finland. Resan gick från Holland till Travemunde, en 600 kilometer lång provtur som han själv uttrycker det. Hans ekipage möttes med mycket entusiasm på vägarna när han körde den genom Europa. Från Travemunde tog han färjan upp till Helsingfors och därifrån de sista 100 kilometrarna hem.
En av de större projekten var att förnya elsystemet som var i riktigt dåligt skick. Sen var det ju en hel del annat smått gott som nya däck och främre kofångaren till exempel, som var en av de dyrare historierna. Delarna beställer han ofta från samma firma i Holland som importerade lastbilen åt honom.
Hans amerikanska lastbil har en lite överraskande koppling till Finland. Det var ett medvetet val när Magnus började leta efter en Kenworth lastbil att den skulle ha en Cummins motor i sig. Det är samma motor som Sisu använde i sina lastbilar. Det innebär han hittar motordelar lätt lokalt. När han bytte växellådan i Kenworthen, till exempel, kunde han ta den från en gammal Sisu lastbil och den passade perfekt. Och erfarenheter av Sisu har han från att ha renoverat en klassisk Sisu lastbil före han skaffade sig sin drömlastbil från “Smokey and the bandit”, men det är en annan historia.
Text & foto: Harald Antskog
November 2025
Bil: Plymouth Superbird klon
Årsmodell: 1970
Ägare: Lars-Johan Smedlund
Ort: Korsnäs
Det var en regntung dag. Jag hade i flera varv hunnit fundera på om fotograferingen skulle bli av eller inte. Det regnade nonstop hela dagen men när vi anländer till Smedlunds som tar emot oss vid gården i byn där han bott hela sitt liv, har det slutat regna. De mörka molnen hänger fortfarande tungt över gården så jag konstaterar snabbt att det här blir en höstbild i kalendern.
Garaget är fullt av amerikanska bilar och en bunt med biltidningar där Smedlunds bilar ingått ligger framme. Smedlund är ingen nykomling i gamet när det kommer till amerikanska bilar. När jag ser mig omkring förstår jag hans fråga när jag ringde upp för att boka in en tid för fotograferingen.
“ Vilken bil vill du fotografera”, hade han frågat. Jag hade svarat att han får välja ut en bil som han själv vill presentera.
Det är onekligen en speciell bil han valt ut från sin samling. Valet har fallit på en 1970 Plymouth Superbird klon.
“Jag har samlat på 1970 Plymouth i många år och har haft som mål att göra en av varje karossmodell... när jag hade alla andra modeller så var det bara superbird modellen kvar. Nån riktig superbird har jag nu inte råd att köpa så det blev till att bygga en klon då. Så jag köpte en (Plymouth) satelitte och beställde hem ett glasfiber kit från Florida”.
Superbirden var en utpräglad tävlingsbil. Den tillverkades i 1 935 exemplar för att uppnå kraven som NASCAR hade för att bilen skulle anses vara serietillverkad och det fanns krav på att bilen skulle finnas till försäljning för allmänheten.
Superbird originalet utgick från roadrunner modellen medan Smedlunds version är byggt på en Plymouth Sport Satellite. Framskärmarna kommer från en Dodge Coronet, motorhuven är glasfiber och likaså fram konen och vingen bak. Motorn är helrenoverad av honom själv men det är en 440 V8 som motsvarar det som fanns i original bilen. Bakrutan och instrumentpanelen är annorlunda än originalet. Det tog ungefär två år att bygga bilen som nu rullat tre år på vägarna.
“Jag har ju samlat på 1970 Plymouth så det var nog det som gjorde att jag skulle ha en superbird med i samlingen, nu samlar jag int nå mer på dit för nu har ja haft alla. Man kan ju inte behålla allting heller om man vill ha några nya bilar utan man måste kanske sluta samla på nån modell och börja med något nytt” säger han med ett leende på läpparna
Smedlund har skruvat på amerikanska bilar sedan sent 1980-tal. Hur många bilar han haft vet han inte riktigt. Det har varit mycket skrot- och reservdelsbilar som passerat hans gård. De som han faktiskt kört med räknar han till ett 30-tal.
1989 köpte han sin första amerikanska bil, en Ford Fairlane 500, 1964 års modell. Det var en fyrdörrars bil men han ville egentligen ha en tvådörrars jänkare. Efter några år byttes den sålunda ut mot en tvådörrars Ford Edsel som han köpte 1992. Den har han fortfarande kvar i garaget fast många andra bilar har kommit och gått.
Han berättar att han nog ägt amerikanska bilar av många märken men i något skede började han koncentrera sig på 1970 års Plymouth modellerna. När det stod tre-fyra bilar i garaget så kom tanken på att samla ihop hela årskullens modeller. Ett mål som därmed är uppfyllt i och med Superbirden.
Smedlund är självlärd mekaniker.
“Det har kanske inte alltid lyckats när man första gången sätter ihop en motor. Man har fått pröva sig fram. Fråga råd av andra. De är inte så komplicerade. Har inte så mycket elektriskt.”. Summerar han hur han lärt sig meka på bilarna. Han konstaterar att elektriker är han inte så den delen är han inte så intresserad av.
Utmaningarna med den här typen av projekt är att få tag på delar. Det kräver ofta tid att hitta de rätta delarna. Transporterna är också ofta långsamma innan man får det man beställt. Man skall inte ha bråttom när man renoverar gamla bilar.
Att skruva på amerikanska bilar är hans största hobby. När något projekt är färdigt så skaffar han gärna något nytt så att det alltid finns något att skruva på i garaget.
När vi lämnar gården börjar det regna igen.
Foto & text: Harald Antskog
Nu är den här! 2026 års kalender!
Häng en del av den finlandssvenska bilkulturen på din vägg! Du kan enkelt beställa kalendern här!
OKTOBER 2025
Bil: A Ford Coupe 1930 Hot rod
Ägare: Janne Vesterlund
Ort: Pargas
Janne köpte hotroden som ett påbörjat men halvfärdigt projekt 2012 från Tusby. Den hade då ingen motor men Janne köpte en motor som hade suttit i amerikansk husbil från 1985 lokalt i Pargas.
Hotroddens tidigare ägare hade inte kommit så långt med projektet när Janne tog över. Första tanken var att fortsätta på samma grund för att snabbt plocka ihop en rat rod. Planerna ändrades när han väl satt igång. Janne plockade isär allt och började om från början. I princip allting på bilen har Janne gjort på nytt. Det fanns sina utmaningar med att få allting att passa ihop när bilen är liten med stor motor. Eftersom det var den första hotrodden han byggde så tog det sin tid att hitta lösningar och lära sig hur det skulle göras.
“Nu när man vet hur det ska göras så skulle det gå mycket snabbare” konstaterar Janne lugnt där vi sitter i garaget som delas av andra entusiaster.
Han har ett hörn i en hall i en gammal fabriksbyggnad som i tiderna tillverkade puck master ishockeyspel. Nu är hallen full av bildelar, jänkare och projekt i olika skeden. Det är en miljö där man stödjer varandra. Får man problem i sitt bilprojekt så kan man fråga råd av andra man delar hallen med.
En hotrod hade varit en dröm för Janne allt sedan tonåren då han läste svenska biltidningar.
“Det tog lite länge men nog fick man den till sist” säger Janne med ett leende.
Hotroden blev färdig 2019.
Janne brukar delta i de lokala träffarna. Han är också med och arrangerar “Saaristo cruising” som går från Pargas till Nagu varje sommar.
Andra bilar som Janne haft har varit Opel, Volkswagen bubblor och en Chevrolet Impala.
“Impalan är egentligen den enda jänkaren jag ägt innan den här” säger Janne.
Han är inte den som behöver ett nytt projekt varje år.
Text & foto: Harald Antskog
Jag håller på att lägga handen på de sista detaljerna inför 2026 års kalender som kommer att bestå av 13 bilder av klassiska amerikanska bilar från alla hörn av Svenskfinland från Österbotten till Åland, från Åbolandsskärgård till Östra Nyland. Du kan beställa ditt exemplar av 2026 års kalender här
September 2025
Bil: Cadillac Coupe de ville 1952. Cadillac 50 års jubileumsmodell
Ägare: Peter Söderlund
Ort: Åland
Peter Söderlund köpte Cadillacen från Sverige under den värsta koronatiden.
“Det var liksom att köpa grisen i säcken. Fast jag själv körde lastbil och for till Sverige var och varannan dag så fick jag inte fara och se på den”, berättar Peter om osäkerheten att köpa bil under korona restriktioner då man inte fick träffas privat.
För att undvika personkontakt kördes bilen till Grisslehamn på Svenska sidan. Peter for över med färjan från Eckerö och hämta bilen därifrån. Det han visste om bilen vid köpet var baserat på bilder han sett några år tidigare då han första gången fick ögonen på den. Under tiden hade bilen haft två ägare.
“Så när den kom till salu igen så var det bara att slå till eller låta bli”, säger han om beslutsprocess.
När Peter köpte bilen kom det med en del dokumentation. Baserat på den kan han konstatera att Cadillacen importerades till Piteå i Sverige 2011. Innan dess hade ett äldre par ägt bilen i USA. När mannen i huset gått bort och frun inte längre kunde se tillräckligt bra för att köra den längre hade den parkerats i ett lider. Där hade stått många år innan den 1996 såldes på auktion. Två killar hade då fått upp ögonen för bilen och hoppades vinna budgivningen på auktionen, vilket de inte gjorde. På hemvägen blev de dock kontaktade av auktionsförrättaren som erbjöd dem att få köpa bilen om de kunde erbjuda 500 dollar mera än de bjudit under auktionen. På så sätt blev bilen deras.
Deras tanke var att använda Cadillacen som renoveringsobjekt för en artikelserie för en biltidning. De renoverade bilen mycket grundligt genom att plocka isär bilen helt och hållet till minsta detalj. Allt gicks igenom och fixades av diverse specialister. Till och med den vakuumdrivna radioantennen anlitade de en expert att ta en titt på. När man vrider på radion ratten åt ena hållet och håller den kvar en liten stund så öppnas en ventil som knuffar upp radioantennen och vrider man åt andra hållet dras den ner.
Just den här Cadillacen är en jubileumsmodell som tillverkades för att fira Cadillacs 50 års jubileum 1952. Det kan man framför allt se genom de förgyllda emblemen men bilen bjuder på en del andra små detaljer som var mer eller mindre exklusiva för just jubileumsmodellen. Den har bland annat hydrauliska fönster och säten. Radion kan styras både från själva radion men också från en knapp på golvet. Det finns en fläkt i bakrutan, servetthållare och en del andra små detaljer som inte hörde till standardutrustningen på andra modeller. Av de cirka 80 000 bilar som Cadillac tillverkade under 1952 var ca 11 000 jubileumsmodeller.
“Till och med klockan fungerar. Det var första året de hade en självuppdragande klocka. Det är en klocka som har en fjäder men den dras upp elektriskt, men det är inte en elektrisk klocka utan mekanisk”, berättar Peter.
Vindrutan visar sig också vara original enligt den dokumentation som Peter har tagit del av. Sedan denna totalrenovering så har bilen endast haft normalt underhåll och troligtvis körs relativt sparsamt.
Innan den hamnade hos Peter på Åland så hade den cirkulerat i norra Sverige. Den är importerad till Piteå men när Peter köpte den bodde ägaren i Luleå.
Det är en bil som drar till sig blickarna och folk stannar gärna till för att fotografera den, vilket många ägare av gamla amerikanska bilar säkert känner igen sig i.
År 2025 fick den första pris under bilutställningen i Mariehamn.
“Det kom som en överraskning eftersom den varit med två år tidigare utan att ens bli omnämd…Jag sade redan åt frugan att nu åker vi hem så att det inte blir så brått när vi skall hit ikväll på nytt. Då ropade de upp att Cadillac 1952 Coupe de ville, Peter Söderlund fått första pris och jag tänkte vänta lite nu”, skrattar Peter. “Så det kom oväntat. Inte hade jag köpt någon bil som utställningsbil men det var jättekul faktiskt” tillägger han.
Peter skruvar själv men det är mest underhåll. Större renoveringsobjekt vill han inte riktigt ha tid för. Han är egen transportföretagare vilket gör att han inte har alltför mycket fritid men när han sitter i hamnarna och väntar på färjorna spenderar han en del tid med att surfa på nätet efter reservdelar och kuriosa som har med jänkarkulturen att göra. Därför har han samlat på sig lite prylar från 1930, 40 och 50-talet.
“Det får gärna vara något annat än en bil i garaget utan det får gärna finnas lite annat runt om”, säger Peter.
Det har blivit en del bilar som kommit och gått genom åren, trots det så säger han att han inte är så mycket för att varken köpa och sälja utan de flesta bilar blir långvariga i hans ägo. Förr var jänkarna han ägde mera vardagsbilar som han körde året runt, sommar som vinter. De bilar han äger nu är lite mer speciella.
Text & foto: Harald Antskog
Augusti 2025
Ägare: Leif “Leffe” Lindström
Bil: Dodge Li´l red express truck 1979
Ort: Kimito
Leif “Leffe” Lindström bor bredvid Kimito Kyrka. Som tidigare begravningsentreprenör (och länsman) kan man konstatera att han inte hade långt till jobbet. Vi väljer också att fotografera hans Dodge Li´l express truck utanför Kyrkan som är ett av de största landmärkena i byn.
När man tar en titt på hans Dodge, Li´l red express truck från 1979 har man svårt att förstå att den här pickupen var den snabbaste och mest intressanta sportbilen 1978-79. Det hade att göra med att “trucks” inte hade samma regelverk som vanliga bilar vilket gjorde att man tog ut svängarna.
Bilen marknadsfördes som en leksak för vuxna. Nöjet var dock kortlivat då myndigheterna snabbt åtgärdade kryphålet som gav den här bilen dess speciella karaktär.
Innan han ägde Lil´l expressen körde Leffe en Chevy pickup i 25 år men när ramen började ge vika sålde han den, något han ångrar.
“Jag ångrar alla bilar jag sålt”, säger han där vi sitter i hans kontor och pratar bilar, motorcyklar och rock n´roll.
Han funderade först på att börja leta efter en liknande Chevy pickup i bättre skick men han hade också länge gått omkring med Dodge Li´l red express trucken i tankarna. En bil som tillverkades bara under två år 1978 och 1979. 1979:ans årsmodell som Leffe äger tillverkades bara i 5 118 exemplar av vilka ett tiotal tros ha importerats till Finland.
Det som på ytan ser ut att vara en helt vanlig pickup är egentligen en sportbil. Det var den snabbaste bilen 1978-79. Det berodde på att man insåg att det fanns ett hål i lagen som gjorde att man kunde sätta en stark motor i bilen utan katalysator tack vare att det uttryckligen var en pickup. 1979 års modell har trots allt en katalysator till skillnad från årsmodellen före, då myndigheterna snabbt försökte täcka igen kryphålet i lagen. Marknadens intresse för bilen var dock kortlivad och den tillverkades endast i begränsad upplaga under två år.
När han för fyra år sedan hittade ett exemplar av bilen i Träskända (Järvenpää) så slog han till. Bilen var visserligen museibesiktad men många detaljer var inte längre original. De första två åren han ägde bilen ägnade han mycket tid åt att återställa bilen till original skick.
Hans första motor intresse var dock brittiska motorcyklar som han började köra som 16 åring på 1960-talet.
“ Det fanns inte så mycket bilar då, de kom senare”, berättar Leffe. “Det skulle vara europeiskt eller amerikanskt” (när det kom till motorcyklar). Konstaterar Leffe.
“Japanska motorcyklar var bannlysta, må hända att de var bättre men jag och mina kompisar, vi höll oss på vår kant”, fortsätter han.
Länge drömde han om en jänkare innan han i början på 1980-talet hade råd att köpa en Plymouth Valiant från 1976. “Den var troligtvis tillverkad i Kanada", påpekar Leffe.
Intresset har alltid funnits där men inte pengarna. De äldre bilarna i gott skick är dyra och därför blir det ofta att kompromissa.
“Alla bilaffärer förlorar man på, de kostar bara” suckar Leffe.
Trots det har det stått en och annan jänkare tillsammans med diverse motorcyklar i hans garage under åren som gått.
Text och foto: Harald Antskog
Juli 2025
Ägare: Kjell Mäklin
Bil: Cadillac 1956
Ort: Åland
Vi åker runt till några av Ålands största sevärdheter veckan efter den årliga bilträffen och Cruisingen i Mariehamn med Kjell Mäklins Cadillac från 1956. Bilen fick pris i kategorin “bästa raggarbil 2024”, det var det åttonde priset i raden. Cadillacen drar till sig folks blickar och den får mycket uppmärksamhet. Med sitt polisbils stuk är bilen långt från original. Cadillac tillverkade aldrig några polisbilar men det betyder inte att allt är påhittat.
“Jag hatar original bilar” skrattar Kjell och fortsätter “Det var bara en idé som jag fick. Jag googlade mycket på hur 1950-tals polisbilar såg ut. Sen har det sakta vuxit fram. Det är nog egentligen bara looken som är polisbil.”
Färgsättning, antennen, blåljus och sirenen är realistiska detaljer även om de inte är exakta kopior. Andra detaljer är gjorda med glimten i ögat som kulhålen i trunken och inte minst emblemen på sidodörrarna med referenser till hans hemkommun Saltvik. Emblemen är designade runt Saltviks kommunvapen och orden Salt Lake City är en skämtsam hänvisning till Saltviks kommun.
Men bilen har en brokig historia innan den hamnade hos Kjell. Han köpte Cadillacen 2010 på fastlandet när han bodde på Kimitoön.
“Jag såg en annons på bilen. De hade knäppt bilderna i ett mörk skjul. Jag såg hornet och fram stänkskärmen, det var allt jag såg på den där bilden. Jag visste att det var en 1956s Cadillac, men i vilket skick den var i visste jag inte”, berättar Kjell.
Han hyrde en släpvagn. Tillsammans med en kompis begav de sig i väg för att ta en titta på bilen utan att veta någonting om skicket. När de kom fram fick de börja med att gräva sig genom en snövall som låg framför dörrarna till skjulet för att få ut bilen.
Det visade sig att bilen ursprungligen kom från Texas i USA. Den hade lämnats in på service för elproblem. Bilen reparerades men när den var färdig kom ingen och hämtade den. På verkstaden väntade man länge på att någon skulle komma och plocka upp bilen, men inget hände. Sent om sider dyker det upp några yngre personer som förklarar att bilägaren har “gått bort”. De betalade skulden men lämnar bilen kvar på verkstaden. När ägarna till verkstaden så småningom lägger ner verksamheten säljs bilen vidare till en finländare som importerar den till Finland. Han fick höra historien och fick tag i all dokumentation som han behövde för att få bilen besiktad i USA. När han tog den till Finland tänkte han använda den som donatorbil. Planen var att den skulle plockas isär för att användas som reservdelar.
När Kjell köpte bilen hade den dåvarande ägaren en annan likadan bil som han höll på att renovera och hade tänkt ta en stolpe från Kjells bil. Eftersom den var rostfri så ville han inte kapa delar från den. Den tidigare ägaren var orolig för att bilen inte skulle gå igenom besiktningen så därför valde han att sälja den vidare och låta någon annan kämpa med att få den besiktad.
“Jag köpte den på vinst och förlust. Vi skrev i köpebrevet att affären går tillbaka om jag inte får den besiktad”, berättar Kjell.
Han tog Cadillacen till Kimito på släpet. Han fixade bromsarna, lamporna och annat smått. Bilen var i övrigt i körskick, så det första steget var att få bilen besiktad. När Kjell tog den till besiktningsstationen så tittade besiktningsmannen skeptiskt på pappren och sade att det inte såg så bra ut. Men han tog trots allt kopior på alla papper och skickade in dem. Kjell for med tillfälliga registerplåtar på Cruising till Åland samma veckoslut och på vägen tillbaka till fastlandet fick han meddelande om att han var välkommen till Salo besiktningstation för att besikta bilen.
“Vi for direkt från färjan för att besikta bilen. Efter det var pappren i skick”, säger Kjell.
Sedan har alltså polisbils looken vuxit fram i etapper. Det är viktigare att det är roligt än original i Kjells värld. Han gillar att skapa tematiska bilar. En av hans tidigare bilar var byggd som en Ghostbuster bill. Många av de bilar han ägt har han modifierat på ett eller annat sätt. Han är en kreativ själ som också gör skrotkonst.
En viktig del av intresset med gamla amerikanska bilar är gemenskapen. Man träffas på cruising och bilträffar, man diskuterar och utbyter erfarenheter. Har man en jänkare är det bra om man kan meka lite. När allt är mekaniskt så kan man göra mycket själv men det kräver trots det en del kunskap.
“Det är gamla bilar som inte alltid är helt pålitliga men det är bara att öppna huven och få igång dem igen.” konstaterar Kjell när vi diskuterar hur vanligt det är att de här bilarna blir stående längs med vägen.
Men man är aldrig ensam när man blir stående med en jänkare. Likasinnade stannar gärna och hjälper till om det behövs. Det finns en tyst överenskommelse och solidaritet bland bilentusiaster. Man lämnar inte sina själsfränder i sticket, helt enkelt.
“Ser man någon med problem så kommer man och hjälper. Det är mera sammanhållning i de här kretsarna” säger Kjell avslutningsvis.
Text & Foto: Harald Antskog
Juni 2025
Ägare: Janne Fröberg
Bil: Ford Mustang årsmodell 1966
Ort: Kimitoön
Sommarnatten sänker sig över fjärden när vi anländer till Janne Fröbergs hem på Kimitoön, heller sommarstuga som det var planerat som i tiderna. Han är den tidigare köpmannen med ett stort bilintresse. Inte bara jänkare utan i hans garage hittar man också framför allt Mercedes bilar från 1950, -60 och -70 talet.
Men vi är naturligtvis här för att bekanta oss med den röda Mustangen som står parkerad på gräsmattan med fjärden i bakgrunden i den varma sommarnatten. Mustangen var ett långtidsprojekt som påbörjades på 1990-talet, då han köpte bilen. Det var i mycket dåligt skick, eller riktigt slut som han själv uttrycker det.
“Att köpa en fin bil var för dyrt så jag köpte en billig, men den blev minst lika dyr efter renoveringen men man tänker inte inte så när man köper lite delar åt gången under en längre tid”, säger Janne.
Vid sidan om sitt jobb som köpman i Karis renoverade han bilen tillsammans med sin bror. Det var ett projekt som tog 10 år. Allt är fixat, plåtarna, motorn, inredningen och det mesta gjorde de själva förutom några små detaljer i inredningen och lackningen.
“Det var lätt att få delar till bilen till skillnad från Mercedesen från 1951, det finns så mycket nytillverkning” påpekar Janne.
Spede Pasanen är orsaken till att Janne ville ha en röd Mustang efter att han sett den i filmer och pressen.
“Den hade en speciell registerplåt, ASU 1 som spegelvänt blir USA.” skrattar Janne. Han vet att det fortfarande rullar på vägarna, att den länge fanns i Hangö och numera i Åbo trakten.
Hans första bil var en Volvo 142 från 1981, därför står det också en sån i hans garage. Det är samma bil utan en han köpt senare i livet av nostalgiska skäl. Han hade sett den under en bilträff i Tammerfors och pratat med ägaren om att köp men ägaren var inte då beredd att göra sig av med bilen. Fem år senare fick han ett samtal från sterbhuset till ägaren. De hade hittat hans telefonnummer i kvarlåtenskapen och frågade om han ännu var intresserad av att köpa bilen.
Hans första veteranbil var en Mercedes från 1951 och står fortfarande i hans garage.
“De blev många bröloppskeikkor med den, men de har all skilt sig” skrattar han.
Genom åren har det blivit en och annan bil men har köper hellre än säljer och vissa av de muséebesiktade bilarna är nära hans hjärta.
Text & foto: Harald Antskog
Maj 2025
Ägare: Tia Rautamäki-Seppä (Tillsammans med sin man Timo)
Bil: Cadillac Coupe Deville, musée besiktad.
Årsmodell: 1968
Ort: Korsnäs
Vi hade bestämt träff med Tia vid Korsnäs kyrka. Det här är den första bilen jag fotograferar för kalendern, även om jag har en tanke på vad jag är ute efter är allt i sin linda. Jag vet vilka utmaningarna kan vara när man fotograferar bilar. bland annat reflektioner. Jag har en vision om vad jag vill åstadkomma, inte bara med att fotografera bilen utan jag vill också presentera ägaren både i bild och artikelform. Det finns inte någon förlaga så det är lite spännande.
Medan jag vandrar omkring på området kring Korsnäs kyrka i början på juli och spanar efter en bra bakgrund för bilen där solen också ligger någorlunda rätt ringer telefonen. Det är Tia som meddelar att de blir lite sena. De har bil trubbel och har blivit stående vid vägrenen, har hon att berätta. Jag befarar att de tänker avboka men Tia försäkrar att de bara är lite sena. Det är sånt som händer när man är ute och åker med gamla bilar, påpekar hon med ett skratt. Timo ska bara fixa lite så är de nog snart på väg igen. En kvart senare rullar den metallic gråa Cadillacen från 1968 in på gården i sommarkvällen.
Tia köpte Cadillacen tillsammans med sin man Timo bara några månader tidigare. Den tidigare ägaren hade egentligen inte tänkt sälja bilen men konstaterade att den kommer till ett bra hem om han säljer den till just dem.
Intresset för amerikanska bilar kom i tidig ålder då hennes pappa körde jänkare hela sitt liv. Det har varit något av en familje hobby. Familjens intresse för amerikanska bilar smittade bland annat av sig på Jan Richardsson som ni fick läsa om i april månadens artikel.
“Till mitten av 1970-talet kände jag inte till något annat än jenkkibilar. Jag älskar jenkkibilar” säger Tia med eftertryck.
Tia ser inte att ett amerikanskt bilmärke skulle vara bättre än ett annat eftersom de alla har sitt unika utseende. Det är just utseendet som Tia pekar ut som det hon gillar mest med jänkare. De är individuella och det finns en stor variation. Inte bara mellan märkena utan också mellan årsmodellerna. De finns i olika storlekar, från mindre bilar till stora vrålåk. Alla har sin egen charm. Tia tycker att de europeiska bilarna är lite slätstrukna, tråkiga och liknar varandra för mycket i jämförelse.
Tillsammans med sin man har hon ägt flera Cadillacs. Att det blivit mest Cadillacs genom åren har kanske att göra med att hon åkt mycket i Cadillacs i tiderna och det har hennes man också gjort. När de sedan sett någon Cadillac som har varit till salu så har de slagit till.
Men det finns en bil som är speciellt nära Tias hjärta och det är inte en Cadillac utan en Plymouth Valiant från 1962 som funnits i familjen i över 50 år. Det är en bil som cirkulerat i familjen från hennes pappa, till hennes bror och vidare till Tia. När hon inte längre kommer att köra med den så får brorsönerna ärva bilen. Tias första tanke var att ta med just den bilen till fotograferingen men den var tyvärr inte i körskick just då.
Tia är ordförande för Wasa Hot Rod Association, en förening som funnits sedan 1978 för att samla de som äger amerikanska bilar i Vasa regionen. Här kan ni läsa om hur föreningen fick sin början: https://whra.pictures.fi/kuvat/History/The+Beginning+of+WHRA/
Text och fotografier Harald Antskog
April 2025
Månadens bil: Dodge Custom Royal årsmodell 1957
Motor: 5.2 liters V8
Ägare: Jan “Janne” Richardsson
Ort: Vasa
Janne Richardsson från Vasa har ägt amerikanska bilar sedan han fick körkort i början av 1980-talet.
“Min första bil var en jänkare”, berättar han där vi sitter på en bänk i sommarnatten utanför det gamla packhuset i Vasa. Amerikanska bilar har funnits i hans liv sedan dess men en period på 3-4 år var han utan jänkare. Det var i det skedet, i juni 2007 som kalenderbilen, en Dodge Custom Royal från 1957 kom in i bilden.
“Den har dubbla fyrportsförgasare så den äter all bensin som jag ger åt den” säger Janne.
Han hittade bilen på blocket.se. Den var importerad från USA av en bilförsäljare i Södertälje hösten 2006 så den var svenskregistrerad när Janne köpte den.
“Jag har hållit på så många år med jänkare. Jag har alltid gillat historierna bakom bilarna. Vem har ägt bilen, vad har den haft för historia, varifrån kommer den, var har den bott, vad har hänt bilen under hela dess historia? Det har alltid varit en viktig del för mig när jag har hållit på med gamla bilar att forska i historien, men denna har jag ingen information om” berättar Janne.
Men lite bakgrundsinformation har han trots allt lyckats fiska fram. På ett klistermärke som sitter på vindrutan från Carlisle Chrysler Nationals, som är en av de största Chrysler träffarna och swap meets i USA, fanns ett namn. Janne letade på namnet och hittade en tidigare ägare i Pennsylvania som numera äger en exakt likadan bil med den lilla skillnaden att det är en cabriolet. Desto mera vet inte Janne om den tidigare ägaren men han tänker försöka få kontakt med honom för att se om det finns mera information att hämta.
Intresset för bilar var ännu inte väckt när han som 10 åring lärde känna syskonen Tom och Tia Rautamäki. Tia figurerar i nästa månads artikel för övrigt. Familjen Rautamäki hade köpt stugan bredvid Jannes familj. Pappan i familjen körde jänkare redan i mitten av 1960-talet.
Tom prenumererade på svenska hotrod och biltidningar som “Colorod” och “start & speed”. Under sommarkvällarna på stugan bläddrade Janne i tidningarna när en bild av en tvådörrars vit 1959:ans Cadillac som stod i en skogsglänta i motljus uppenbarade sig framför honom. “Då blev det lite wau, oj, det här är en bil.“ berättar Janne. Det var i det ögonblicket som det spårade ut, enligt honom själv.
“Första bilen jag köpte var en Dodge Coronet 1965. Det blev en jänkare från första början” skrattar Janne. När jag frågar honom om hur många amerikanska bilar han ägt konstaterar han att det inte är en så enkel fråga som man skulle tro. Orsaken är att han åren 1988-92 var företagare med import av gamla bilar och reservdelar från USA.
“Det var två olika företag som jag var inblandad i. Det andra företaget, Vaasan erikoisauto, hade ganska häftig kvalité. Vi hade ganska bra bilar som vi hittade i Kalifornien. Via det företaget hade jag lite på 200 bilar totalt under de där åren. Men i eget namn har jag haft runt 15 jänkare, ungefär", berättar Janne. Hemma i garaget står också en ljus beige Chrysler Cordoba med vinyltak från 1977.
Att Janne är samlare ut i fingerspetsarna står klart när han nämner sin Rolling Stones samling. Han äger samtliga skivor som Rolling Stones gett ut på skivbolaget Decca inklusive versioner och rariteter som gör den till en unik samling internationellt sett.
Även här kommer det fram att bakgrundsinformationen är viktig. Han har samlat informationen om skivorna i sin Rolling Stones samling på en hemsida. Läs mer om hans samling på svenska yle här eller kolla webbplatsen Stones on Decca här.
Det är enkelt att dra slutsatsen vad det är för musik som spelas under cruising kvällarna. Jannes entusiasm över Rolling Stones och amerikanska bilar är påtaglig.
“Jag har en ganska bred smak när det kommer till bilar. Jag gillar massa olika bilmodeller från olika årtionden men dock från ett fabrikat. Jag är ett så kallat MOPAR freak. Det som ligger närmast hjärtat mitt är Chrysler produkter. Då har du fem bilar: Dodge, Plymouth, DeSoto, Chrysler och Imperial. Jag har också haft flera Cadillacs så de är helt okej de också ”, berättar Janne och tillägger, “Största passion ligger årtalsmässigt på de absolut fulaste bilarna som någonsin tillverkats. Dodge och Plymouth från 1962-65. De är otroligt fula bilar men det som är häftigt med dem är att de var lätta, små bilar med otroligt häftiga, kraftiga motorer. De var de första muskelbilarna som byggdes… de är fula som f-n men jag gillar dem”.
Att äga en Dodge Custom Royal från 1957 har sina utmaningar när det kommer till reservdelar. Det finns ingen nytillverkning. Bilarna som finns kvar är få så det är ett detektivarbete att leta fram delar. Det gäller att vara aktiv och använda kontakterna man har. Eftersom Janne varit aktiv i de här kretsarna under hela sitt vuxna liv så har han knutit många personliga kontakter både i Finland och Sverige men även i USA. Det är ofta via de här kontakterna som han hittar reservdelar.
När man väl hittar reservdelar är de ofta dyra. Importerar man från USA blir det både frakt och tullkostnader på de redan dyra reservdelarna. Ibland slutar det med att man köper en motor och växellåda för att få ett avgasrör. Samtidigt samlar man på sig reservdelar. En av de största utmaningarna för Janne att hålla bilen på vägen är bristen på reservdelar.
Janne har nu kört sin Dodge Custom Royal i 17 somrar och börjar tycka att han nu har gjort 1950-talet. Han funderar på att det kanske skulle vara dags att byta ut den mot en 1963-64 Plymouth eller Dodge? Å andra sidan konstaterar han att den bil han just nu äger är en av de vackraste bilarna som någonsin byggts i USA. Han drar sig till minnes första gången han såg en bild på en Dodge Custom Royal från 1957 i en tidning i mitten av 1970-talet. Det var den andra gången som han häpnade över hur en bil kunde dra till sig hans uppmärksamhet. Det har varit en av hans drömbilar sedan dess, en dröm han uppfyllde, så kanske den blir kvar i garaget ett tag till, trots allt.
Text och fotografier Harald Antskog
Mars 2025
Månadens bil: Chevrolet Bel Air Nomad årsmodell 1955
Motor: 5,7 liters V8 från en Corvette.
Ägare: Marcus Storbjörk
Ort: Sibbo
Marcus importerade bilen 2017 från Kalifornien. Det är den första jänkaren som Marcus ägt men han har drömt om just den här modellen sedan han i tonåren såg den i en tv-serie. Två dörrars Bel Air Nomad modellen tillverkades i ca. 8 500 exemplar vilket gör den till en raritet. Den baserar sig dock på Bel Air och Corvetten vilket gör att den är relativt lätt att få tag i delar till bilen, förutom de som är Nomad specifika.
När Marcus började leta efter en bil åt sig hittade han en annons på ett amerikanskt webbforum. Bilen i annonsen var dock redan såld men säljaren som bodde i Kalifornien sade att han kan hjälpa Marcus med att hitta en bil och få den exporterad från USA till Finland. Efter lite letade så dök ett intressant objekt utan bilder upp på craigslist . Marcus bad sin kontakt åka och titta på bilen.Kontakten meddelade att bilen var fin så om inte Marcus ville ha bilen så skulle han köpa den åt sig själv. När Marcus studerade bilderna insåg han att det skulle bli ett fullskaligt projekt att få bilen på vägen igen. Efter lite diskussion kom de överens om hur bilen skulle skeppas över till Finland.
“Sen gick vi nervöst och väntade i tre, fyra månader. Kommer det nånting eller skickade vi pengarna i onödan” skrattar Marcus. Kontakten hade fixat allt pappersarbete och så småningom anlände bilen i en container till Hyvinge.
"Plåtmässigt har jag inte gjort någonting. Lacken var matt så jag har polerat den. Den är målad i den här röda färgen i USA. Jag har bara polerat den. Motorhuven och bakluckan var omålade så de har jag målat här i Finland” berättar han.
“Den var utan inredning som anlände i 11 lådor som allt var packat in i bilen. Det var bara att hoppas på att allt var med” fortsätter han
Den tidigare ägaren var en äldre man med många bilprojekt på gång. När han skulle flytta behövde han göra sig av med några av projekten och den här bilen var en av dem. Alla specifika dyra delar, som listerna till exempel som är speciella för den här modellen, var ny renoverade. Det är delar som man inte längre kan få tag i. Motorn var på plats men var inte färdigbyggd. Växellådan saknade en del delar.
“Det fanns ingen inredning överhuvudtaget så det var till att beställa lite extra. Bänkarna hittade jag också på craigslist i Kalifornien. De var i jättedåligt skick så de köpte jag bara för stommens skull” berättar Marcus. Han tog bort stoppningen och putsade upp fjädrarna och målade om hela stommen. Han beställde resten av inredningen färdig sydd från ett företag i Kaliforninen. Golvmattan och innertaket och dörrsidorna. Det var dock ett stort jobb med att sätta stoppningen i sätena och klä dem på nytt och få inredningen på plats.
“Det är inte svårt att beställa från USA men dyrt blir det ju. Allt kostar tre gånger mera innan man får det hit. Först köper man det där, sen kommer shippingen till, skatt och tullavgifter”, säger Marcus på frågan om utmaningarna med att beställa saker från USA.
Det var mycket smått och gott som skulle beställas från USA så han samlade ihop saker på en lista och när den var tillräckligt lång så gjorde han en större beställning på en gång.
“Säkert kunde jag ha sparat ännu mer om jag tagit mera tid på mig och funderat noggrant vad jag ska beställa varje gång men jag har inte så bra nerver” skrattar Marcus.
Det tog honom två år att skruva ihop bilen som stod klar 2019. Det är inte bara Marcus personliga projekt utan hela familjen är delaktig. Inte minst när sommaren kommer. Då packar hela familjen in sig i bilen när de åker på utflykter och cruising.
Text och foto, Harald Antskog
Februari 2025
Månadens bil: Chevrolet 1937
Motor: 4.3 liters V6, TL 700 växellåda.
Ägare: Lasse Ahlfors
Ort: Hangö
Lasse Ahlfors i Hangö har varit aktiv med allt som har med jänkare att göra sedan början av 1970-talet. Första amerikanaren köpte han 1973, sedan dess har han alltid haft jänkare.
“Vi var ett gäng som hade jänkare och vi samlades i mina föräldrars garage på ängsgatan (i Hangö).” berättar Lasse om hur allting började. När allt fler började ansluta sig och de var en grupp på över 20 personer så beslutade han tillsammans med sina vänner att grunda föreningen Hangö Street Rods r.f. år 1977.
“Just nu har jag en Chevrolet 1937 Pickup, en 1937 Chevrolet Delivery, en Dodge Caravan, en Chevrolet transport, en Ford 1932 men den har en kaross från Jope´s hotrods men den får jag nog aldrig besiktad för man får inte göra kaross byten mera.” räknar Lasse upp vilka bilar han äger just nu. Lasse har hela tiden renoverat och byggt bilarna själv. Just fixandet och byggandet är en viktig del av hobbyn.
Bilen i kalendern är en Chevrolet, 1937 pickup i grunden. Men bilen är egentligen ett hopplock av delar från flera olika bilar och en del nytillverkade delar.
“Jag köpte flera karosser från Kankaanpää i slutet på 1990-talet. Jag använde en del delar till Chevrolet Deliveryn och ett annat projekt som jag hade. Sen blev det en kaross över och den kapade jag mitt på och tog fram delen till den här bilen. Taket och bakväggen är från en international 1930-tals lastbil. Fördelen med det är att det blivit en naturlig bakdel. I övrigt har det ganska långt varit ett projekt som utgått från principen “man tager vad man haver” och man bygger ihop från det man hittar.” berättar Lasse och fortsätter “Chassit är Chevrolet el camino. Hytten är 1937 Chevrolet personbil. Flakan har jag laga själv så klart. Stänkskärmar och frontparti är glasfiber och importerade från Amerika. Rutorna är tillverkade i Huitilla. Inredningen är sydd av Laura Keihäs. Taket är sytt av Virpi här i Hangö. Motorn är en 4.3 liters V6 med en TL 700 växellåda.Temat är brunt. Hytten är brons. Stänkskärmar och fotsteg koppar. Flak insidan och fotstegen är aluminium, så det är brons, koppar och aluminium”, berättar han. Lasse började skaffa fram delar till bilen i slutet av 1990-talet men själva byggandet kom igång först 2014.
“Jag besiktade bilen första gången “plåtren” 2014-15. Då hade klubben egen monter på American Cars Show och då var den där. Sen plockade jag isär den för att måla och göra det sista och då byggde jag den på nytt.” säger Lasse.
Det är ett projekt som pågått i många år. Det har kommit och gått några andra bilar emellan som han renoverat, kört ett tag och sedan sålt vidare.
I mitten av 1980 talet hade klubben växt till sig men de hade ingen gemensam plats där de kunde hålla till. Alla mekade på sina bilar där de kunde, en del hyrde in sig i någon hall som staden ägde och andra höll till i sina föräldrars garage. Att de skulle bygga en egen lokal var inte en självklarhet utan först tog de kontakt med staden för att se vad de hade att erbjuda. Det fanns något garage som var i dåligt skick och armén hade en gammal verkstad som var för liten. Det var då som de beslöt sig för att ta ett banklån och bygga sin egen hall.
“Vi arrangerade Hangö Street race. Tävlingarna var det som gav inkomster och grundkapital till hallen. Sista åren skötte vi också besiktning och frammatning av bilarna. Tävlingarna slutade vi med 1993 då de flyttade till Alastaro.” berättar Lasse. Här finns en video på youtube om hur streetrace i Hangö såg ut år 1990: Street Race Hanko 1990
Hallen byggdes på ett år med byggstart våren 1985 och invigning våren 1986. Tomten var en arrendetomt som de betalade 100 finska mark i året för. I dagens penningvärde är det 18€. Här om året tog dock staden en titt över arrendena och plötsligt sköt arende kostnaden i höjden med 6 500% till 1 200€ i året. Eftersom alla andra föreningar betalar 150€ för sina arrenden fick även Hangö streeet rods till ett avtal med staden där årsarrendet numera är 150€ per år. Hallen har byggts ut med ca.120 kvadratmeter sedan 1986. I hallen finns kranar och en del större verktyg för att behandla plåtar bland annat och naturligtvis ett klubbutrymme och bastu.
Numera är Lasse pensionerad och han har inte samma ansvar i klubben, Hangö Street Rods r.f, som tidigare men är fortfarande en aktiv medlem i.
Text och fotografier: Harald Antskog
Januari 2025
Månadens bil: Chevrolet Chevelle SS (Super Sport) 396, årsmodell 1968.
Motor: L35 V8 som producerar 325 hästkrafter.
Växellåda: Turbo Hydramatic 400, 3 växlars automatlåda.
Ägare: Åke Hellström
Ort: Geta, Åland.
Geta nostalgi och motormuseum är som klippt och skuret för en fotosession med Åke Hellström och hans Chevelle från 1968. För den motor- och bilintresserade är det här en plats full med nostalgi, precis som namnet utlovar. Den mest nostalgiska delen måste trots allt vara Edos Mack. Bensinstationen som grundades 1956 och drevs av bröderna Sven och Åke Karlsson fram till 2018. Det var en klassisk bensinstation där kunderna inte behövde tanka sina bilar själva och fick rutorna tvättade när de anlände. Bensinstationen förblev sig lik genom åren utan några större renoveringar vilket skapade en känsla av att tiden stod stilla i macken. Det har man bibehållit efter flytten från dess ursprungliga plats i Mariehamn till Geta. Innan flytten dokumenterades allt noggrant, så att alla saker kunde placeras på sina ursprungliga platser igen efter flytten. Om du vill veta mera om den här unika macken kan du ta en titt på en sevärd dokumentär här: Edos Mack dokumentär på Facebook.
När Åke Hellström anländer med sin Chevrolet Chevelle kan man bara konstatera att platsen inte kunde vara mera passande. Bilen hittade han på ebay. Den fanns då i Kalifornien och via en svensk importör som skötte allt pappersarbete fick han den till Sverige 2017, därifrån hämtade han den personligen och körde den till Åland.
“Den var i bra skick när den kom men det fanns ju en del som jag har förbättrat. Det är ju lite si och så med amerikanska renoveringar”, säger Åke med ett leende innan han börjar räkna upp alla förbättringar. “Instrumentbrädan var jag missnöjd med, där har jag bytt i princip alltihop. Panel med krom, knappar och allting. Jag har satt in en original varvräknare och klocka. Allt var bara svart målat och knapparna var utnötta. Det var bara att beställa nytt.” Sedan har han också tagit ut sätena, gått igenom elen i bilen och satt in automatiskt halvljus så att man inte skall behöva dra och vrida på knapparna så mycket. Det enda han gjort med motorn var att byta förgasaren. Bilen är en “matching number” bil som har samma serienummer på kaross, motor och växellåda och den är veteranbilsregistrerad.
Det är viktigt hur bilen ser ut. Den var just 1968:ans årsmodell som Åke ville ha eftersom den har de små “ventileringsfönstrena” som en del av sidorutorna som inte finns på 1969:ans årsmodell. Baklyktorna är också placerade olika på de olika årsmodellerna.
“Mina ögon föll för den, det var precis den årsmodell jag ville ha.” säger Åke.
Det är kombinationen av att meka, fixa och sätta bilen i skick för att sedan köra den och träffa likasinnade. Intresset för gamla amerikanska bilar är stort på Åland och det finns flera klubbar som cirkulerar kring gamla amerikanska bilar och veteranbilar. Själv är Åke medlem i Ålands veteranbilsklubb r.f. Via klubben får han ett socialt sammanhang. Man träffas, delar erfarenhet och kör tillsammans. Förr var de här nätverken också viktiga för att hitta reservdelar, men det har förändrats i och med internet. Nu kan man i princip beställa vad som helst varifrån från helst i världen via ebay och andra plattformar på nätet.
”Den Åländska tullgränsen ställer dock ofta till det då det lätt att man hamnar på dubbel moms. Först betalar man momsen där man beställer delen och sedan på nytt när den tullas in på Åland”, förklarar Åke. “Det finns en del företag på fastlandet som kan hantera skattegränsen och de tar bort skatten när de skickar beställningen så betalar jag momsen när jag tullar in den på Åland” fortsätter han.
Bilintresset började med volkswagen bubblor. Sedan började en arbetskamrat introducera honom till Amerikanska bilar. När den första jänkaren var köpt så var det kört. Intresset för bubblorna sjönk snabbt efter det.
“Jag sålde bort allting som hade med bubblor att göra. Så här i efterhand kunde det ha varit roligt att ha en kvar men allt skulle bort då”, berättar Åke.
Det här är den femte amerikanska bilen han äger. Av de bilar han tidigare ägt finns det en bil som han ångrar att han sålde. Det var en Ford Mustang Fastback GTA 390 S-Code årsmodell 1967. Den hämtade han också från USA i tiderna. Det visade sig dock att den varit krockskadad så att det fanns en spricka upp till vänster bakfönstret och ramen var böjd. Åke fick kontakt med en av de ålänningar som var bäst på att åtgärda skadorna. Mannen var redan pensionerad men åtog sig jobbet på plåtslageriet där bilen stod. Då började Åke byta ut allt annat samtidigt, baklyktorna, inredningen, den lackades om både på utsidan och invändigt. Han pimpade upp bilen med alla möjliga detaljer och det kostade en förmögenhet men sen tappade han intresset och sålde den vidare, men det är en bil han önskar att han skulle ha haft kvar idag.
“De här bilarna blir ju ganska värdefulla när man fixat upp dem så jag ser alltid till att ha den helförsäkrade ifall någonting skulle hända”, påpekar Åke.
Åke Hellströms Chevrolet Chevelle från 1968 finns också med i januari 2025 numret av finska V8 Magazine för den som vill fördjupa sig ytterligare på finska.
Text och fotografier: Harald Antskog.
